All day long I can hear people talking out loud
Sitter och tittar på nothing hill och som ni säkert vet är låten when you say nothing at all med Ronan Keating med i den.
Och ojoj vilka minnen jag har med den låten! Inte den med Ronan Keating, utan covern med Alison Krauss är den huvudsakliga minneskällan, även om orginalet också skapar tillbakablickar.
Känslan/känslorna jag hade sommaren 2005 kommer alltid rusande tillbaka när jag hör den låten! Jag, Anna, Nathalie och Ellan, nyblivna bästa vänner. Simning och övernattningar, men framför allt, det allra starkaste minnet är såklart Lanzarote! Min första flygtur, mitt första besök till ett annat land som inte var Finland eller Danmark, och hela tiden lyssnade vi på och sjöng denna låten.
Det var en av de bästa sommrarna jag någonsin haft (sommaren 2012 var inte så hemsk den heller! :P) vilket gör att jag så fort jag hör den här låten blir lycklig och sorgsen på samma gång. Lycklig över dom underbara minnena jag har och sorgsen över att av dom fyra bästa vännerna så är det bara 2 som har regelbunden kontakt!
När låten började spelas nu på Nothing hill drogs jag som vanligt bakåt i tiden och jag undrade då för mig själv: hur lång tid har det gått? Jo, den här sommaren blir det 8 år.
8 ÅR!
Det är helt sjukt! Visst känns det som länge sen, men ÅTTA ÅR! Det är helt sjukt! 5 år, ja, men 8!
Jag kände mig så vuxen den sommaren, men jag var bara 11. Herre gud. Jag blev verkligen helt ställd, och sorgsen. Ni vet gågna tider sådär. Hur liten och oskyldig man var men hur stor och världsvan man kände sig. Jag umgicks ju trots allt nästan bara med människor som var äldre än jag själv.
Ursäkta mitt babblande men jag ville bara få ur mig hur jag känner varje gång den här låten spelas! Och jag hoppas verkligen att den här låten för evigt kommer att tillhöra den sommaren, den gruppen människor jag då umgicks med och dom minnena vi skapade tillsammans. Även om gruppen inte höll särskilt länge så hade vi den sommaren.
SENTIMENTALA JÄVEL!
Nu ska jag Kolla klart på filmen..
<3<3
