Anneli Angenberg

På ett sätt känns det som att tiden går fort, inte jätte fort men ändå... fort.... Typ förra veckan, ena dagen var det söndag och jag och några kompisar satt och drog liknelsser med våra familjer till sagan om ringen och Harry Potter och nästa dag är det söndag och jag går runt i Montemarte. 

 

På ett annat känns det som att tiden sniglar sig fram, som att man gör en massa saker som är både roliga och inte roliga som borde göra att tiden går fortare. Men istället går den långsammare. 

 

Jag kom hit för exakt 44 dagar sedan. Det är typ ingenting. Men ändå jättemycket. Jag har inte träffat min familj eller mina vänner på 44 dagar, i 44 dagar har jag varit i ett land som jag inte vuxit upp i och med människor jag aldrig träffat tidigare och som jag aldrig skulle ha träffat om jag inte åkt just hit och just nu. 

 

Det är mycket men ändå lite. Det känns som att jag har varit här så länge, och ändå är det inte ens halvvägs fram till det att jag åker hem över jul. 63... så många dagar är det kvar till att jag åker hem, 9 veckor. Exakt.

 

Jag har varit här i 6 veckor och 2 dagar. 

 

Svammel svammel, men just nu är det just det där som cirkulerar runt i mitt huvud. Det är lite kaos där inne för tillfället. Beror säkert på all franska som det bobades av i förmiddags. 

 

Imorn blir jag ledig, det ska bli skönt men ändå lite tomt. Jag kommer inte veta vad jag ska göra, måste hitta på saker att göra. Kan säkert dra med någon på nått museum eller liknande. 

 

En del av min "oror" tror jag beror på ovissheten. Ska jag stanna här eller inte? Kommer jag att behöva byta familj igen?

 

Tro inte att det har bara är något som har drabbat mig, för det är det inte, eller att kanske komma att byta två gånger är väl kanske inte jättevanligt. Men att byta familj i alla fall en gång är vanligt. Flera tjejer i min klass och paralelklass har gjort det och en kompis håller på och byta familj just nu. Det är krångligt men så är det. 

 

Man kan inte lära sig allt om en familj eller person genom att prata lite i telefon eller bara träffas en gång i ett möte. Det handlar om att se hur man funkar ihop i vardagen. 

 

Jag trode att jag skulle kunna klara av flickans skolarbete men jag hade aldrig kunnat drömma om hur mycket det var samt de krav som ställs på mig i den situationen. Jag trode att jag skulle hjälpa flickan när hon behövde det och bad om det och jag var förberedd på att det skulle vara ganska ofta eftersom hon har mycket läxor. Inte att jag skulle behöva lära mig hennes läxor utantill och gör en del grejer åt henne för att underlätta en del av arbetet. Eller att jag skulle behöva göra grejer utanför själv läxorna. Försök få en 13 åring att göra extra skolarbete....

 

Men hur skulle jag kunna ha vetat det? Så ser det ju verkligen inte ut i Sverige. Jag gör mitt bästa just nu och om det inte räcker förstår jag, jag har ingen erfarenhet när det gäller läxhjälp och eftersom det är en del av mitt jobb att göra det här förstår jag om mamman bestämmer sig för att jag inte passar. 

 

Det var ju därför hon gick via agenturen, för att de ska hitta en flicka / pojke som passar för jobbet åt henne. Så att mamman inte skulle behöva ha like mycket att göra. Istället har jag skapat ännu mer arbete för henne då hon har varit tvungen att börja leta efter någon som kan hjälpa henne i spanska m.m. Det var ju inte direkt det hon ville spendera sin tid med att göra. 

 

Låååångt inlägg, förlåt men jag tänkte att jag skulle förklara alla tankar som har snurrat runt i mitt huvud i flera dagar.